Några skälvande dagar kvar på det år som inspirerat så många att fundera över tid. En av de gamla filosoferna sa något i stil med att tid, om ingen frågar mig så vet jag vad det är, men om man frågar mig så vet jag det inte. Kanske är det så vi alla ser på tid... en slags tyst överenskommelse som alla känner till men som ingen riktigt kan förklara. För det lilla barnet finns inte tiden som begrepp, inget då, inget sedan, bara ett nu.

Ibland går tiden snabbt, ibland långsamt som väntan eller stressfaktor. Nuet ger vika medan då och sedan blir påtagliga. Klockan styr och ger ofta för litet utrymme åt egna funderingar i nuet. Förändringarna sker så snabbt att man knappt hinner se det som var förrän det blivit något annat. När det känns som att tiden går så fort att man inte hinner med sina tankar är det en tröst att titta upp på nattens stjärnhimmel och finna att allt är sig likt, samma stjärnbilder, samma myter, samma drömmar som förra millenniet, förändringarna känns inte större än man mäktar, det är som att finnas i ett ständigt nu.