|
En liten berättelse, som inte är vare sig någon nyhet eller sensationell. Jag har jobbat med Photoshop i många år, alltsen programmet kom ut i sin första version, nångång i slutet på 80-talet. Jag är alltigenom nöjd med programmet som kreativt verktyg, men jag har aldrig riktigt velat nöja mig med att bilderna bara finns inuti en dator. Jag stoppade genomskinligt papper i laserskrivaren, färgseparerade bilderna för att trycka dem själv och se vad det blev av det och på något sätt fungerade det. Nu har jag en bättre laserskrivare med högre upplösning och större format, men jag "rippar" fortfarande ofta på samma sätt enligt principen det man kan göra själv blir i alla fall gjort! Det tydliga rastret i bilden var en aning irriterande. Jag undrade om det fanns nåt sätt att störa det men kunde inte räkna ut hur. Det retade mig. Så hittade jag ett ställe där man kunde konstruera egna raster genom att skriva in en massa saker, siffror eller så, det vet jag fortfarande inte, det stod aldrig nåt i manualen om det. Men det var en dialogruta för varje färg, i den fanns en textprompt och jag försökte skriva in litet siffror på måfå där. Jag tänkte att om jag gör så så borde det bli ett slumpraster av det - på måfå och slump är ju ganska lika. Det var många rader och varje rad rymde många tecken. Jag la ena handen på det numeriska tangentbordet och andra handen på sifferraden upptill och lät fingrarna dansa runt som de ville där tills alla raderna var fulla. Det blev många många siffror i en väldigt slumpartad ordning. Så försökte jag skriva ut men då blev det postscripterror. Jag försökte igen med att blanda in några a,b,c osv här och var så att det skulle se ut som nån sorts hexadecimalt språk, hoppade över ett tecken och skrev ihop de andra två och två. Ingenting hjälpte, det där postscriptfelet kom varje gång jag skulle skicka iväg en fil till skrivaren. |
|
Till slut skrev jag i dialogrutan ungefär: "Gör ett slumpraster din förbaskade maskin." Det hjälpte inte heller, vet inte om det berodde på att mitt Photoshop var engelsktalande. Då tänkte jag att om jag lärde mig programmera skulle jag kanske begripa vad man skulle skriva i den där rutan. Inte för att det var så livsviktigt men nånstans retade det mig i alla fall. Jag hittade andra sätt att störa rastret genom att använda mönster, bilddelar och annat som diffusionsgitter, men det blev aldrig riktigt bra, prickarna blev så små att de flöt ihop vid tryckningen och det såg konstigt ut. Jag köpte då ThinkC i naiv tro att det var väl bara att ta sig igenom manualen så skulle det vara fixat. Tyvärr så stod det inte så mycket i den som jag begrep, så karriären som C-programmerare blev kort. Förvisso lärde jag mig litet av språket och det har jag haft nytta av senare i samband med java osv. men jag hade ingen avsikt att bli programmerare, jag ville ju bara göra ett slumpraster. Jag hittade senare en bok från AddisonWesley om postscriptspråket. Det var ju postcripterror jag hade fått, så jag tänkte att lösningen ju måste finnas där i det där postscriptspråket. Jag har visserligen öppnat boken - men... enligt lagen om alltings krånglighet - vid det laget var versionen av Photoshop (2.5) och den där rutan där man skulle skriva in alla olika saker för att göra ett eget raster fanns inte längre. Lika bra det förresten när det ändå inte gick. Jag hittade sedan andra vägar att åstadkomma det där slumprastret. Nu när jag vet hur jag ska göra är det inte så intressant längre och jag vet inte om jag nånsin kommer att använda det. Och det är en annan historia. Detta handlade bara om början till min karriär som programmerare. Slutet - en annan historia det också. © Ann-Margret Olsson |