Du sätter dig ned, blir svag och skral
framför en död och kall terminal.
Självbevarelsedriften vrålar “FÖRSVINN”
men kompilatorn viskar förföriskt “BEGIN...”
Straxt är du inne i filernas boning
där ingen levande möter försoning
från buggarnas sura och beska träsk,
eller errorkodernas slemmiga träsk,
där syntaxen härskar oinskränkt,
klagar på varje tanke du tänkt,
på operandernas ordning, på träden och bladen,
på semikolonbrist i slutet på raden
som gör att allt efter detta går snett.

Kompilatorn säger till slut “Låt gå
du får några varningar, blott trettiotvå
Jag har givit de bästa och klokaste råd,
men inget kan troligen rädda din kod.

Och se efter åtta millisekunder
programpekaren hittar du första blunder.
Stacken dumpas, adressen försvinner,
swappern slänger ut dig så fort den hinner.
Resultatet av detta kan bara bli
“Execution terminated abnormally”.

Avlusning startar, med cursor i blicken
vässar du hjärnan och felsökningstricken,
dyker på djupet, i Pascalhavet simmar
plaskar runt i trettio timmar.
Kravlar sen upp, lycklig på stranden
med en nästan godkänd körning i handen.
Trött går du hem för att sova helt kort,
under tiden raderas filerna bort
av en kinesisk hacker med hembyggt modem
och en brinnande iver att knäcka system.

Så börjar du om, men tiden är kort
i morgon vill dom ha sin rapport.
Andra gången går det lätt, du har lärt dig mycket
och upptäckt att du pallar för trycket.
Allt som innan var otäckt och styggt
har blivit vackert, rent och snyggt.
När morgonen randas sitter du fast
din värsta plåga har blivit din last,
och hjärnan är bunden men CPU:ns band
i de läbbiga länkade listornas land.