|
När krigen härjade var det många män som aldrig kom tillbaka. De kvinnor som blev lämnade ensamma hade fullt sjå med att skaffa mat till barnen och någon tid för kyrkobesök fanns helt enkelt inte. Kyrkans män uppfattade detta som trots, anarki och försök till uppvigling, men för kvinnorna handlade det bara om överlevnad att använda även söndagarna till kampen om brödfödan. De kvinnor som på detta sätt "trotsade" överheten var de första som pekades ut som häxor, anklagades för att stå i förbund med satan och dömdes till att evigt brinna i helvetets bål. Min äldste son Lars Kristoffersson hade studerat till präst i Uppsala och som brukligt varit i Tyskland för att praktisera och reste då tillsammans med sin bror som även han studerade till präst. Han omvandlade sitt namn så att det fick en latinsk prägel, Laurentius Christophri med tillnamnet Horneus efter Hörnö i Härnösand. Att omvandla sitt namn till latin var vanligt för en präst och det var ingen som funderade äöver om inte detta också var en rest av katolicism. Jag pratade ibland med honom om detta, men han lyssnade inte så bra på det örat. Annars hade vi ganska god kontakt med varann. Innerst inne var Lars en godhjärtad gosse, känslig och lättpåverkad. Han prästvigdes och fick en tjänst i Torsåkers pastorat, först som hjälppräst men ganska kort därefter blev han kaplan. Han gifte sig med förre kaplanens dotter och flyttade in i prästgården i Sunnanåker. |
Lars var nitisk i sitt ämbete och en sträng lutheran. Han ville inte bo kvar i Sunnanåkers pråliga prästgård utan rustade i stället upp ett ödetorp i Nordanåker, dit han ganska snart flyttade med sin hustru Brita. Jag vet inte vad som hände med honom, men hans nit i tjänsten övergick till fanatism och det var svårt att nå honom. Jag tror att han var rädd för kyrkoherden, ängslig och ensam och när kyrkoherden krävde att man aktivt skulle leta upp alla häxor i Torsåkers socken för att utrota dem ägnade sig Lars åt den sysslan med en skrämmande frenesi. Del 3 av Målarlisbets berättelse |