|
Det hade varit svår missväxt ett par år i rad och folk fick det svårare och svårare att överleva. Ensamstående kvinnor och övergivna tiggarbarn hade inget annat val än att ge sig ut på vandring för att söka föda. De fick ibland en fristad hos de "kloka gummor" som ännu hade någonstans att bo. Samhällets utstötta sökte hjälpa varann så gott det gick och även detta sågs med oblida ögon från kyrkans håll. Man var övertygad om att det pågick en ständig kamp mellan Gud och djävulen och de som levde i samhällets utkant blev djävulens förförda. Det var inte lätt för den som blev misstänkt för att vara häxa. Bevisbördan låg helt på en anklagades sida. Den enda chans en kvinna hade var att frivilligt genomgå ett vattenprov. Om den misstänkta drunknade var hon oskyldig, flöt hon var hon skyldig och skulle då dömas till halshuggning eller bränning. Som anklagelse räckte det att ett rykte spreds. Valet mellan att drunkna eller bli bränd var det enda som stod till buds och någon återvändo fanns inte. Sådana villkor ledde förstås till att rädslan och bevakningen av varandra spreds. Det var med stor sorg i hjärtat jag blev varse att min äldste son blev en av dem som stod i spetsen för jakten på häxor I Torsåkers pastorat, en jakt som så småningom ledde till att en femtedel av alla kvinnorna i brändes på ett gemensamt bål. Två män, fyra pojkar och 65 kvinnor halshöggs och brändes vid ett och samma tillfälle. De män som dömdes hade försökt försvara någon av kvinnorna och det var tillräckligt. Det bästa man kunde göra var att tro på de anklagesler som fanns och gärna peka ut någon ny häxa. Den som stod i spetsen för jakten klarade sig bäst, men ingen kunde känna sig säker. Vid ett tillfälle blev även Lars egen hustru utpekad som häxa av en visgosse, men han tog tillbaka sin anklagelse när han förstod vem det var han pekat ut. För er som inte vet vad en visgosse är kan jag berätta att det var föräldralösa kringstrykande pojkar som såg en chans att tjäna några slantar till sitt bröd. Många av dem som ansågs vara häxor var vänner, grannar, barndomskamrater. Världen hade blivit skrämmande och trång. När en av mina bästa vänner brändes året innan kunde jag inte försonas med tanken på att hennes kvarlevor inte skulle få vila i vigd jord. |
Dagen efter bålet smög jag mig därför fram och hämtade en del av den resterande askan, som jag grävde ner bland vigd jord. Ingen såg mig, men när jag kom hem sent på kvällen mötte jag min syster Britta på stigen och vi blev lika rädda båda två. Britta var tio år äldre än mig och hon hade liksom jag blivit änka ett par år tidigare. Vi klarade oss någorlunda båda två genom att driva våra mäns verkstäder vidare. Att som kvinna klara sig på egen hand var nästan att sticka upp för mycket och ganska snart blev vi båda två utsatta för misstänksamma blickar. Del 4 av Målarlisbets berättelse |